Har glömt berätta för er.

Jag har upplevt den. Paniken som utbryter när ett barn försvinner! Fy fan! I förrgår var jag och S i en park. Jag satt på en filt och drack vatten medans S sprang runt och lekte, samtidigt händer något bakom mig så jag vänder mig om i 1 minut. När jag sedan vänder mig tillbaka ser jag inte S. Men så är det ibland så jag tänkte inte så mycket på det förns jag inser att jag inte sett ungen på typ 5 minuter. Jag reser mig upp, kollar runt lite, tar ett varv men utan resultat. Paniken stiger! Jag frågar några föräldrar som satt bredvid mig om de sett honom, men de hade de inte! Jag börjar nu springa runt och gapa efter honom. Frågar en mamma till som erbjuder sig att hjälpa mig. Samtidigt som jag går runt och letar spelas samtalet till S mamma upp i huvudet på mig där jag måste berätta att hennes älskade son är försvunnen! Mamman som hjälper mig att leta frågade hur S såg ut, vad han har på sig osv. Ganska snart efter att hon erbjudit mig hjälp säger hon, är det den lilla pojken där? Och visst var det min lilla S! Och ja jag försöker alltid va tuff och framför allt inte visa mig svag (än mindre framför honom) men när jag såg honom sitta där och kolla på mig började tårarna rinna och jag slängde mig runt halsen på honom varpå han frågar Julia are you okay? Why are you crying? Älskade lilla vän!

Jag vill aldrig mer uppleva denna panik jag hade under de 15-20 minuterna han var "försvunnen" Inte med S, en vän eller för den delen några andra barn!

Som tur va så visste inte S om att han var "försvunnen" och hade därför inte ont av händelsen! Men det hade/har jag.