Man kan nog kalla mig för pappas flicka, i alla fall just för tillfället, när jag var liten så var det helt tvärt om. Pappa fanns inte innan jag fyllde 3 kanske. Om jag trillade och slog mig, pappa stod 2 meter ifrån och mamma 32, så sprang jag ändå hela vägen till mamma.

Jag tror man kan beskriva oss som en av de knäppaste familjerna, vi har oftast väldigt roligt åt varandra, vi skämtar, löjlar oss.

Pappa, går inte riktigt att beskriva med ord hur du fungerar eller hur du är. Man måste nog träffa dig för att förstå. (Läs föregående inlägg om Jag skäms över) Men i alla lägen så har vi alltid roligt tillsammans och utan ditt otroligt knäppa beteende hade jag inte skrattat hälften av det jag gör nu! Älskar dig!

Mamma, är enklare att beskriva men ändå svårt. Hon är den mest kramiga (kanske efter mig) personen jag mött. Även om det är med mamma jag har de flesta bråken så är vi ändå alltid vänner efter någon dag igen och då som om inget hänt. Jag och min mamma är otroligt lika varandra, otroligt lika. Dock bara till sättet. Älskar dig!